Förlossningen (Söndag)
Barnmorskan hade fel, värkarna kom inge tätare den natten heller. Utan jag fick ligga där och försöka sova så gott det gick mellan värkarna. Låg där med en stor "blöja" och nättrosor medan vattnet fortsatte att forsa. När vi vaknade morgonen därpå så hade värkarna lagt sig en aning. Vi packade med oss Bb väskan m.m. och åkte in till förlossningen vid 11 tiden. Äntligen skulle de sätta igång mig efter att ha gått med värkar sedan i Fredags. Nu ville jag verkligen att det skulle sätta igång på riktigt! Vi längtade ihjäl oss efter Simon som verkade trivas där inne. :)
När vi kom dit fick vi en super söt barnmorska som hette Lotti, är så otroligt glad att vi fick henne, hur duktig som hellst. Först satte hon CTG på mig, nu kom värkarna ungefär var 8:e minut. Sedan undersökte hon mig där nere. Hon ville känna om jag hade öppnat mig något och se om allt såg bra ut. Livmodermunnen låg tydligen bakåtlutad, så hon höll på att dra och vicka på den, ilade till som bara den. Hon sa att hon skulle behöva få fram den. "Neej men, det är ju en hinna kvar här som ligger för!" utbrast hon. Tydligen så hade en hinna blivit kvar efter att vattnet gått, så det var därför värkarbetet inte riktigt satte igång på allvar.
När vi kom dit fick vi en super söt barnmorska som hette Lotti, är så otroligt glad att vi fick henne, hur duktig som hellst. Först satte hon CTG på mig, nu kom värkarna ungefär var 8:e minut. Sedan undersökte hon mig där nere. Hon ville känna om jag hade öppnat mig något och se om allt såg bra ut. Livmodermunnen låg tydligen bakåtlutad, så hon höll på att dra och vicka på den, ilade till som bara den. Hon sa att hon skulle behöva få fram den. "Neej men, det är ju en hinna kvar här som ligger för!" utbrast hon. Tydligen så hade en hinna blivit kvar efter att vattnet gått, så det var därför värkarbetet inte riktigt satte igång på allvar.
Simon visste inte riktigt vad han skulle göra. Skulle han ut eller stanna kvar?
Lillhjärtat då, det måste ha varit kämpigt för dig! Det var ju en hinna i vägen!
Innan de spräckte hinnan på mig och satte elektrod på Simons huvud.
Början på mitt värkarbete. Här var jag tjurig och skulle
inte ha någon bedövning eller lustgas.
Det kändes så bra att få vara i Mattias famn när de värsta värkarna kom.
Kände mig så trygg då och han fick mig att orka kämpa på.
Hon skyndade sig att stoppa i slangen igen. Sedan sprutade hon i en extra dos.
Jag kände hur det blev alldeles kallt längs ryggraden!
Här hade jag precis fått upp Simon på mitt bröst. Obeskrivlig känsla.
Det går inte att beskriva hur lyckliga vi var i den stunden.
Gokillen hittade till brösten på en gång. Så amnignen har fungerat bra hela tiden. :)
En mycket stolt pappa :) Här klär Mattias på Simon efter att
barnmorskan tvättat bort allt blod och undersökt honom. Mattias var så duktig
genom hela förlossningen. Det kan inte vara lätt att stå bredvid. Han fick mig att känna mig så trygg! ♥
Jag blir så sentimental och känslosam när jag tänker tillbaka på just den stunden då Simon kom ut till oss och låg på mitt bröst. Av bara tanken kommer glädjetårarna... Det absolut bästa som hänt i mitt liv. Där satt vi alla tre tillsammans. Jag och Mattias kunde inte slita blicken från honom. Känslan går inte att beskriva... men ni som själva fött barn förstår mig nog precis. Ska göra en till del i förlossningsberättelsen och försöka skriva ner mina känslor så gott det går. Det känns för stort egentligen för att sätta ord på vad jag känner men ska försöka. Sätter punkt här nu för denna gång i alla fall. Börjar få skrivkramp i fingrarna :) Simon och Mattias är i alla fall killarna i mitt liv. Jag älskar dem så otroligt mycket! Jag gör allt för dem! ♥
Lillhjärtat då, det måste ha varit kämpigt för dig! Det var ju en hinna i vägen!
Mattias fick då larma på knappen och in kom en till barnmorska för att hjälpa till. De började surra om att ta hål på den och sätta en elektrod. Just i den stunden kändes det som att jag inte förstod ett dugg. Till slut fick de förklara vad de menade och vad allt de pratade om innebar. För jag började bli orolig i den stunden. "Oj men gud förlåt! allt detta är ju så självklart för oss" Hur som hellst så satt de in en elektrod på Simons huvud och spräckte hinnan på samma gång med den. Det var gjort på knappt en minut. :) "Så, nu ska värkarna komma igång ska du se" sa hon med ett leende. Äntligen! nu kändes det lite närmare. :)
Innan de spräckte hinnan på mig och satte elektrod på Simons huvud.
Inte långt därpå började jag känna värkarna, hur de brännde till i magen och ryggen. Vi fick efter det komma in i ett eget förlossnigns rum. Då var väl klockan kanske runt 12 tiden. Åt lite lunch och väntade på att värkarna skulle komma tätare. Mattias passade på att äta något han också innan allt skulle komma igång. Pappan får ju inge mat alls där på förlossningen förutom fika efter att allt är klart. Det tycker jag är himla dåligt, de skulle väl i alla fall kunna få köpa mat där? Eller i alla fall få en kopp kaffe? Jag som mamma blev i alla fall behandlad väl där må jag säga. :) Medan Matte åt var jag uppe och gick lite i rummet, upptäckte att värkarna kom då. Lotti kom in och ville att jag skulle lägga mig. Hon satt på mig CTG igen och satte en droppkanyl i armen på mig. Först fick jag ligga med antibiotika på grund av infektionsrisken. Det var ju så länge sedan vattnet hade gått. Fick konstig smak i munnen av droppet, typ beskt. Det kunde tydligen bli så, en typ av biverkning. Sedan stack hon mig i andra armen och tog lite blod. Vid det här laget var jag så van vid sprutor. De stack mig ofta, så det var nog nyttigt för min sprutfobi! Känner mig botad :)
Nu kom Mattias tillbaka, så genast kände jag mig lugnare och tryggare. Nu fick jag lavemang och tog en skön dusch. Efter det undersökte Lotti mig igen där nere. Fostervattnet fortsatte att rinna och såg fint och klart ut. Livmodermunnen var fortfarande lite bakåt så hon försökte "fiska" fram den. Aj aj aj vad ont det gjorde, den var delvis utplånad. Nu var jag öppen ca: 2-3 cm. När hon var klar med det satte hon dropp på mig för att skynda på det hela. Nu var klockan 15:30. Värkarna började komma oftare och oftare och mer regelbundet. De blev mycket kraftigare nu också, fick koncentrera mig genom varje värk och försöka tänka på andningen.
Början på mitt värkarbete. Här var jag tjurig och skulle
inte ha någon bedövning eller lustgas.
Fick stå upp med ett gåbord medan jag hade CTG inkopplat. Det står i min journal att nu var värkarna regelbundna med 3 minuter emellan. ÄNTLIGEN! Det som jag hade gått och väntat på hela helgen. Hon kom in ofta och frågade mig om jag ville börja med lustgasen, men jag var tjurig och ville verkligen inte ha något. Jag försökte koncentrera mig på hur jag andades när värkarna kom och emellenåt försökte jag vila någon minut till nästa värk. Kände hur värkarna blev allt kraftigare, det krampade ihop och brändes bak i ryggen och fram på magen. Nu kändes det som att jag skulle gå av. Mattias fanns bredvid mig hela tiden och stöttade mig så otroligt bra. Han masserade mig bak i ryggen och när de värsta värkarna kom så höll han om mig i sin famn.
Det kändes så bra att få vara i Mattias famn när de värsta värkarna kom.
Kände mig så trygg då och han fick mig att orka kämpa på.
Till slut fick Lotti mig att prova lustgasen. Då hade jag riktigt ont. Har hört av många att lustgasen blir ens bästa vän i den stunden. Ska jag vara ärlig så var det ingenting för mig. Värkarna kändes lika mycket ändå, det ända som hände var att jag kände mig full. Kunde inte hålla huvudet upprätt riktigt och började gråta. Stod fortfarande upp med gåbordet. Grinade och försökte trampa med fötterna samtidigt som värkarna kom. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var värkar som kunde få en att svimma av. Trodde allvarligt talat att jag skulle gå av på mitten. Då hände det som jag aldrig trodde skulle inträffa. Jag bad om ryggmärgsbedövning trots min rädsla för nålar. Jag frågade Lotti hur långt det var kvar. Hon trodde att Simon skulle komma ut till midnatt kanske. 5½ timmar till!!! Åh nej, det fick mig att be om ryggmärgsbedövningen, orkade inte mer.
Efter 40 minuter hade narkosläkaren inte kommit än. Jag och Mattias hade varit ensamma länge utan att Lotti kommit in. Då började jag nästan skrika efter honom. Grinade genom värkarna och utbrast. "Vart är haaan! Dom lovade att jag skulle få bedövning!" haha jag som ville föda helt naturligt, där stod jag och skrek efter EDAn. :D Lite kul... var inte så kaxig längre. Efter en timma dök narkosläkaren upp, jätte duktig kille. Han satte slangen i ryggen på mig mellan värkarna. En kvart senare var jag bedövad. Guld värt! Nu kunde både jag och Mattias få koppla av en stund. Jag tyckte så synd om honom då, det måste nästan vara värre att stå brevid och se på. Han var så duktig och stöttade mig hela tiden. Utan honom hade jag inte klarat av det här. Han fick mig att orka.
Nu somnade jag till en stund. Värkarna i rygg och mage var borta, men trycket neråt fanns fortfarande där. Lotti som nu hade stannat kvar 2 timmar extra för att se hur det gick åkte nu hem, så jag fick en ny barnmorska. Hon fick upp mig med gåbordet igen för att öka trycket neråt. Då började jag känna hur det strålade ner i ena benet. Det började göra jätte ont. Så jag fick lägga mig igen på sidan med ett stöd för benet. Då upptäckte barnmorskan att ryggmärgsbedövningen hade släppt. Slangen hade åkt ur på ett ställe och jag började få värkar igen.
Efter 40 minuter hade narkosläkaren inte kommit än. Jag och Mattias hade varit ensamma länge utan att Lotti kommit in. Då började jag nästan skrika efter honom. Grinade genom värkarna och utbrast. "Vart är haaan! Dom lovade att jag skulle få bedövning!" haha jag som ville föda helt naturligt, där stod jag och skrek efter EDAn. :D Lite kul... var inte så kaxig längre. Efter en timma dök narkosläkaren upp, jätte duktig kille. Han satte slangen i ryggen på mig mellan värkarna. En kvart senare var jag bedövad. Guld värt! Nu kunde både jag och Mattias få koppla av en stund. Jag tyckte så synd om honom då, det måste nästan vara värre att stå brevid och se på. Han var så duktig och stöttade mig hela tiden. Utan honom hade jag inte klarat av det här. Han fick mig att orka.
Nu somnade jag till en stund. Värkarna i rygg och mage var borta, men trycket neråt fanns fortfarande där. Lotti som nu hade stannat kvar 2 timmar extra för att se hur det gick åkte nu hem, så jag fick en ny barnmorska. Hon fick upp mig med gåbordet igen för att öka trycket neråt. Då började jag känna hur det strålade ner i ena benet. Det började göra jätte ont. Så jag fick lägga mig igen på sidan med ett stöd för benet. Då upptäckte barnmorskan att ryggmärgsbedövningen hade släppt. Slangen hade åkt ur på ett ställe och jag började få värkar igen.
Hon skyndade sig att stoppa i slangen igen. Sedan sprutade hon i en extra dos.
Jag kände hur det blev alldeles kallt längs ryggraden!
Värken i benet försvann då efter ett tag. Min nya Bm hette Birgitta och var också hur söt som hellst. Vad ovanligt när det gäller barnmorskor :P eller så inte. ;) Hon undersökte mig där nere igen och såg att jag var öppen 5-6 cm. Klockan var nu 22:10. Ungefär en halvtimma senare tycker barnmorskan att det blir lite för lugnt i magen på mig. Hon hade hellst sett att Simon varit mer aktiv i magen. Då kom en läkare in och gjorde ett laktat på mig. Tog ett prov på Simon. Blev så orolig i den studnen att något var fel. Att det hänt något. Strax där på blev det full fart i magen igen som tur var och man kunde pusta ut. Provet de tog på honom såg också bra ut. Fick lägga mig på sidan igen med benet på stödet och ett varmt täcke på mig. Jag frös så otroligt mycket. Låg och skakade. Trycket neråt som jag känt hela tiden började nu bli kraftigare och jag sa till Birgitta att det kändes som jag skulle bajsa på mig. "Vad bra, jag har väntat på att du skulle säga det, då är det inte långt kvar, slappna bara av och håll inte emot." Sedan försvann hon ut igen. Jag låg och vilade en stund till under mitt täcke då jag plötsligt känner ett jätte tryck neråt och jag säger till Mattias att han ska larma i panik!!! Då kom Birgitta in och sa åt mig att börja krysta, för nu var det dags! Klockan var nu 23:30.
Så från att ha varit öppen 6 cm sist de kollade under laktatet var jag nu öppen hela 10 cm! Det gick jätte fort, det ser man på kurvan i vår journal. Sträcket går rätt upp där på slutet :) Birgitta och en undersköterska hjälpte mig genom krysvärkarna och Mattias satt bredvid mig och stöttade mig. I 24 minuter höll jag på att krysta. Det kändes som jag skulle spricka och jag var livrädd för det. Litade ändå på Birgitta och kämpade på ändå. Mattias fick gå ner och titta när huvudet var på väg ut, och jag fick känna med handen mellan två värkar. 23:54 kom en krystvärk och Birgitta skrek åt mig att jag skulle trycka på och jag skrek då tillbaka att "Det gååår inte!!!" Joooooo skrek hon tillbaka och hjälpte mig genom att dra. Ut kom då i den stunden vår älskade lilla skatt! :) Det vackraste vi någonsin sett!
Så från att ha varit öppen 6 cm sist de kollade under laktatet var jag nu öppen hela 10 cm! Det gick jätte fort, det ser man på kurvan i vår journal. Sträcket går rätt upp där på slutet :) Birgitta och en undersköterska hjälpte mig genom krysvärkarna och Mattias satt bredvid mig och stöttade mig. I 24 minuter höll jag på att krysta. Det kändes som jag skulle spricka och jag var livrädd för det. Litade ändå på Birgitta och kämpade på ändå. Mattias fick gå ner och titta när huvudet var på väg ut, och jag fick känna med handen mellan två värkar. 23:54 kom en krystvärk och Birgitta skrek åt mig att jag skulle trycka på och jag skrek då tillbaka att "Det gååår inte!!!" Joooooo skrek hon tillbaka och hjälpte mig genom att dra. Ut kom då i den stunden vår älskade lilla skatt! :) Det vackraste vi någonsin sett!
Den 25:e Juli kl 23:54 kom vår älskade son Simon. Han vägde 3956 gram och var 53 cm lång. ♥
Här hade jag precis fått upp Simon på mitt bröst. Obeskrivlig känsla.
Det går inte att beskriva hur lyckliga vi var i den stunden.
Gokillen hittade till brösten på en gång. Så amnignen har fungerat bra hela tiden. :)
En mycket stolt pappa :) Här klär Mattias på Simon efter att
barnmorskan tvättat bort allt blod och undersökt honom. Mattias var så duktig
genom hela förlossningen. Det kan inte vara lätt att stå bredvid. Han fick mig att känna mig så trygg! ♥
Jag blir så sentimental och känslosam när jag tänker tillbaka på just den stunden då Simon kom ut till oss och låg på mitt bröst. Av bara tanken kommer glädjetårarna... Det absolut bästa som hänt i mitt liv. Där satt vi alla tre tillsammans. Jag och Mattias kunde inte slita blicken från honom. Känslan går inte att beskriva... men ni som själva fött barn förstår mig nog precis. Ska göra en till del i förlossningsberättelsen och försöka skriva ner mina känslor så gott det går. Det känns för stort egentligen för att sätta ord på vad jag känner men ska försöka. Sätter punkt här nu för denna gång i alla fall. Börjar få skrivkramp i fingrarna :) Simon och Mattias är i alla fall killarna i mitt liv. Jag älskar dem så otroligt mycket! Jag gör allt för dem! ♥
FORTSÄTTNING FÖLJER :)
Förlossningsberättelse, dag 2 :)
Efter att vattnet gått på Fredagen åkte vi som sagt in på förlossningen och blev sedan hemskickade igen på natten för att vila och invänta att värkarna skulle komma tätare. Jag låg med värkar den natten, men slumrade till emellanåt. Fick ligga med värsta blöjan och nät trosor som barnmorskan gav mig eftersom att det blev nytt vatten hela tiden och det forsade fortfarande emellanåt. Kände mig jätte snygg ;) hihi Förstod inte var allt vatten kom ifrån, häftigt ändå hur det fungerar. :)
På Lördag morgon gjorde vi oss iordning och for in till förlossnignen igen runt kl 10-11. När jag klev upp var värkarna inte lika täta längre. Väl där så gjorde de ett nytt CTG på mig och värkarna kom igång igen som de hade varit innan. Simon mådde bra där inne, men värkarna kom fortfarande bara ungefär var 6:e till var 8:e minut. Det var bara att åka hem igen och vänta. Barnmorskan gav oss en ny tid att komma in på kvällen om inget hade blivit ändrat. Hon sa dock att om inget hade hänt till imorgon bitti så skulle de sätta igång mig på grund utav infektionsrisk.
Vi åkte och hälsade på Mattias bror Tommy en sväng på hemvägen. Innan vi sa hejdå så gissade han på att det låg en liten kille där inne. Tänk så rätt han hade då :) Efter det så for vi inte hem, utan åkte till min mamma och pappa. Där var även broder med familj också. Vi fikade och satt ute i finvädret. Hade fortfarande värkar, men än så länge kom de inge tätare.
Mattias och jag åkte hem sedan för att vila upp oss lite. Var nog behövligt med tanke på vad som väntade oss. Barnmorskan hade också gett oss det rådet att försöka sova. Vi skulle behöva energin inför förlossnignen.
På kvällen åkte vi in till förlossnignen igen för att göra ett nytt CTG. Simon hade det fortfarande bra där inne. Värkarna var lite mer regelbundna nu så innan vi for hem igen så sa barnmorskan att hon trodde att vi skulle ses inatt igen. Det såg ut som att det började sätta igång. Hon tyckte ändå att vi skulle åka hem, vila och invänta. Om ingenting ände inatt så fick vi en tid kl 11 dagen där på för igångsättning.
Vi åkte hem till mamma och pappa en stund innan vi for hem. Satt ute på balkongen, gungade i hammocken och pratade. Nu kändes det som att värkarna blev lite kraftigare när de väl kom. Det krampade liksom ihop. När vi sedan kom hem fikade vi och satt i köket en stund. Då kom en krafitg värk, det kändes som att jag fick koncentrera mig mer på värken nu. Det brändes till längst ner på magen och i svanken. Trodde jag skulle gå av. Nå tätare kom de i alla fall inte. Så vi gick in och la oss. Jag sov mellan värkarna, nu fick jag blunda och koncentrera mig på värkarna, nu gjorde de ondare.
På Lördag morgon gjorde vi oss iordning och for in till förlossnignen igen runt kl 10-11. När jag klev upp var värkarna inte lika täta längre. Väl där så gjorde de ett nytt CTG på mig och värkarna kom igång igen som de hade varit innan. Simon mådde bra där inne, men värkarna kom fortfarande bara ungefär var 6:e till var 8:e minut. Det var bara att åka hem igen och vänta. Barnmorskan gav oss en ny tid att komma in på kvällen om inget hade blivit ändrat. Hon sa dock att om inget hade hänt till imorgon bitti så skulle de sätta igång mig på grund utav infektionsrisk.
Vi åkte och hälsade på Mattias bror Tommy en sväng på hemvägen. Innan vi sa hejdå så gissade han på att det låg en liten kille där inne. Tänk så rätt han hade då :) Efter det så for vi inte hem, utan åkte till min mamma och pappa. Där var även broder med familj också. Vi fikade och satt ute i finvädret. Hade fortfarande värkar, men än så länge kom de inge tätare.
Mattias och jag åkte hem sedan för att vila upp oss lite. Var nog behövligt med tanke på vad som väntade oss. Barnmorskan hade också gett oss det rådet att försöka sova. Vi skulle behöva energin inför förlossnignen.
På kvällen åkte vi in till förlossnignen igen för att göra ett nytt CTG. Simon hade det fortfarande bra där inne. Värkarna var lite mer regelbundna nu så innan vi for hem igen så sa barnmorskan att hon trodde att vi skulle ses inatt igen. Det såg ut som att det började sätta igång. Hon tyckte ändå att vi skulle åka hem, vila och invänta. Om ingenting ände inatt så fick vi en tid kl 11 dagen där på för igångsättning.
Vi åkte hem till mamma och pappa en stund innan vi for hem. Satt ute på balkongen, gungade i hammocken och pratade. Nu kändes det som att värkarna blev lite kraftigare när de väl kom. Det krampade liksom ihop. När vi sedan kom hem fikade vi och satt i köket en stund. Då kom en krafitg värk, det kändes som att jag fick koncentrera mig mer på värken nu. Det brändes till längst ner på magen och i svanken. Trodde jag skulle gå av. Nå tätare kom de i alla fall inte. Så vi gick in och la oss. Jag sov mellan värkarna, nu fick jag blunda och koncentrera mig på värkarna, nu gjorde de ondare.
FORTSÄTTNING FÖLJER :)
Titta vilken fin kväll det var när vi for hem från förlossningen. :)
Kommer ihåg att jag var bra nervös och rädd här. Man visste ingenting om hur det skulle bli.
Hur kommer det att kännas när värkarna kommer igång på riktigt? Men mitt i all rädsla så var jag så otroligt nyfiken och villle att det skulle sätta igång på riktigt. Vi längtade ju så otroligt mycket efter att få hålla om vår lilla älskling!
Här sitter jag och älsklingen på mamma och pappas balkong.
Antingen skulle vi få åka in inatt när värkarna blivit tätare eller så skulle vi få åka in morgonen därpå för att bi igångsatt. Nu kändes det så nära, snart skulle vi få hålla om vår älskade lilla skatt! Mattias fick mig att känna mig så trygg mitt i all nervositet. Äskade Mattias :)
Titta vilken fin kväll det var när vi for hem från förlossningen. :)
Kommer ihåg att jag var bra nervös och rädd här. Man visste ingenting om hur det skulle bli.
Hur kommer det att kännas när värkarna kommer igång på riktigt? Men mitt i all rädsla så var jag så otroligt nyfiken och villle att det skulle sätta igång på riktigt. Vi längtade ju så otroligt mycket efter att få hålla om vår lilla älskling!
Här sitter jag och älsklingen på mamma och pappas balkong.
Antingen skulle vi få åka in inatt när värkarna blivit tätare eller så skulle vi få åka in morgonen därpå för att bi igångsatt. Nu kändes det så nära, snart skulle vi få hålla om vår älskade lilla skatt! Mattias fick mig att känna mig så trygg mitt i all nervositet. Äskade Mattias :)
Vattnet har gått!
Jag tänkte försöka få till en förlossningsberättelse här. :) Tror att jag ska dela upp det lite gran och skriva lite åt gången då jag inte känner att jag har ro och tid att sitta längre stunder och skriva. Hade en lång förlossning, så det kommer ta ett tag att återberätta den. :) Vi kan ju börja på dag ett. Fredagen den 23 Juli, när vattnet gick och allt började.
Det var Mattias första kväll på sin semester. För att fira det så tänkte vi åka ut till Larssons för att åka med på en Cadillac tur. Vi gjorde oss iordning, Mattias klädd i finbyxor och skjorta sen bar det iväg. Vi for först till Mattes brorsa för att hämta Lovis, Mattias katt som har flyttat dit. Emil skulle till Grekland samma kväll och undrade om vi kunde vara kattvakt över helgen eftersom att deras mamma var i Sthlm. Med katten i baksätet på väg hem stannar vi till vid macken i Gärde. Jag kliver ur för att gå in och köpa ett frimärke.
Hinner dock bara sätta ut ena benet så känner jag något konstigt i magen och utbrister. "Aah, det kändes som det knäckte till i magen på mig, SHIT! Vattnet går!!!" Mattias tittar förvånat på mig. Jag tror nog att båda var lika förvirrade den stunden, man visste absolut ingenting. Hur snabbt kommer det gå nu? Måste vi in till förlossningen på en gång? Vart är värkarna? Hinner vi hem med katten? "Men, tror du vi hinner hem med Lovis?" undrade Matte och tittade bak på katten som låg nöjd i baksätet. "Jag tror det, jag har inga värkar än i alla fall." svarade jag. Så vi bestämmde oss för att åka hem med katten och duscha av mig. Mattias ringde min mamma på hemvägen och berättade att det var dags medan jag satt i en dyblöt kjol i en stor pöl med fostervatten på skinklädseln. Det blev varmt och skönt i alla fall kan jag säga. ;)
Väl hemma fortsatte vatten att forsa, måste ha varit flera liter kändes det som. Efter en stor pöl utanför bilen och fulla trapphuset med fostervatten stod jag i duschen, förvirrad men överlycklig. Mattias bytte om, torkade upp vattnet i trappen, packade in Bbväskan i bilen och försökte få med lite andra grejer. Gina och mamma kom förbi en sväng också.
Två timmar senare, alltså vid kl 23 gick vi innanför förlossningens väggar och fick komma in till ett av förlossningssalarna. Vi fick en jätte söt barnmorska (vilket alla barnmorskor verkar vara.) som satt ett CTG på mig. Simon mådde bra där inne och nu började värkarna lite smått. Var sjätte minut kom de nu ungefär. Eftersom att allt såg bra ut fick vi åka hem efter kanske någon timma och invänta tätare värkar. Vi fick order att komma in när de kom var tredje minut. Om det inte blev någon förändring inatt så fick vi en tid att komma tillbaka på morgonen därpå vid kl 10. Så vi åkte hem, fikade lite och la oss i sängen för att försöka vila upp oss och få lite sömn inför vad som nu väntade oss. Låg med värkar den natten, men nå tätare blev de inte.
Två förvirrade men överlyckliga föräldrar. ;)
Här är allt packat och klart för att åka in till förlossningen!
Det var Mattias första kväll på sin semester. För att fira det så tänkte vi åka ut till Larssons för att åka med på en Cadillac tur. Vi gjorde oss iordning, Mattias klädd i finbyxor och skjorta sen bar det iväg. Vi for först till Mattes brorsa för att hämta Lovis, Mattias katt som har flyttat dit. Emil skulle till Grekland samma kväll och undrade om vi kunde vara kattvakt över helgen eftersom att deras mamma var i Sthlm. Med katten i baksätet på väg hem stannar vi till vid macken i Gärde. Jag kliver ur för att gå in och köpa ett frimärke.
Hinner dock bara sätta ut ena benet så känner jag något konstigt i magen och utbrister. "Aah, det kändes som det knäckte till i magen på mig, SHIT! Vattnet går!!!" Mattias tittar förvånat på mig. Jag tror nog att båda var lika förvirrade den stunden, man visste absolut ingenting. Hur snabbt kommer det gå nu? Måste vi in till förlossningen på en gång? Vart är värkarna? Hinner vi hem med katten? "Men, tror du vi hinner hem med Lovis?" undrade Matte och tittade bak på katten som låg nöjd i baksätet. "Jag tror det, jag har inga värkar än i alla fall." svarade jag. Så vi bestämmde oss för att åka hem med katten och duscha av mig. Mattias ringde min mamma på hemvägen och berättade att det var dags medan jag satt i en dyblöt kjol i en stor pöl med fostervatten på skinklädseln. Det blev varmt och skönt i alla fall kan jag säga. ;)
Väl hemma fortsatte vatten att forsa, måste ha varit flera liter kändes det som. Efter en stor pöl utanför bilen och fulla trapphuset med fostervatten stod jag i duschen, förvirrad men överlycklig. Mattias bytte om, torkade upp vattnet i trappen, packade in Bbväskan i bilen och försökte få med lite andra grejer. Gina och mamma kom förbi en sväng också.
Två timmar senare, alltså vid kl 23 gick vi innanför förlossningens väggar och fick komma in till ett av förlossningssalarna. Vi fick en jätte söt barnmorska (vilket alla barnmorskor verkar vara.) som satt ett CTG på mig. Simon mådde bra där inne och nu började värkarna lite smått. Var sjätte minut kom de nu ungefär. Eftersom att allt såg bra ut fick vi åka hem efter kanske någon timma och invänta tätare värkar. Vi fick order att komma in när de kom var tredje minut. Om det inte blev någon förändring inatt så fick vi en tid att komma tillbaka på morgonen därpå vid kl 10. Så vi åkte hem, fikade lite och la oss i sängen för att försöka vila upp oss och få lite sömn inför vad som nu väntade oss. Låg med värkar den natten, men nå tätare blev de inte.
Två förvirrade men överlyckliga föräldrar. ;)
Här är allt packat och klart för att åka in till förlossningen!
Här väntar vi på att CTGn ska kopplas på (:
Jag är jätte glad över att jag fick uppleva en vattenavgång. Det är inte alla som får göra det vad jag har förstått. jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket vatten det kommer. Måste säga att det var en upplevelse i sig för oss båda. Sedan att det hände utanför macken i Gärde med katten i baksätet och en uppklädd Mattias är bara roligt nu i efterhand kan jag tycka. Förvirringen i oss båda där vi satt som två stora frågetecken. Hihi :) Men Mattias styrde upp allt så fint, packade med allt vi behövde osv. Och tänk, mitt i all förvirring kände jag mig ändå så jätte trygg. Tack vare att jag hade Mattias vid min sida, för jag vet ju att tillsammans klarar vi allt!
FORTSÄTTNING FÖLJER ;D
