missde

Eftersom att vi kommit halvvägs till förlossningen fortsatte vi dit. Väl där rullade de in mig på ett förlossningsrum. Nu var klockan 01:10 och jag blev inskriven. Det hjäpte mig av med alla kläderna och drog på mig en sjukhusskjorta. Jag var kissnödig och förklarade för dem att jag inte vågade gå på toaletten nu för rädslan av att få en värk mitt i allt. De sa att jag kunde gå och om en värk kom skulle jag ta djupa andetag. Därefter fick jag lägga mig i sjukhussängen för att bli undersökt av en jätte gullig barnmorska som hette Cathrin. Hon konstaterade att jag var öppen hela 8 cm!!! Helt otroligt vad fort allting gick nu jämfört med förlossningen med Simon. Jag fick beröm av dem att jag gjort ett sånt bra arbete på hemmaplan. ”Va?” Jag som inte hade haft en enda värk innan det hela satte igång hemma i sängen för lite över en timma sedan nu. Jag som hade varit på vift hela dagen. Jag hade bara haft mina vanliga sammandragningar, den onda foglossningen och trycket neråt. Nu skulle två barnmorskor och en undersköterska (samma buska som var med under Simons förlossning.) vara med mig under resten av förlossningen. Det stod en kille där inne också. De berättade för mig att han jobbade inom ambulansen och skulle vara med i utbildningssyfte. Visst tänkte jag... Annars hade jag nog tyckt att det varit obekvämt men nu ville jag mest bara få hjälp och ta mig genom det här.

Samtidigt som Cathrin undersökte mig där nere gick vattnet. Den känslan kände jag så väl igen från Simons förlossning. Det började forsa och jag kände hur det blev alldeles varmt i sängen. Det är så himla häftigt hur kroppen fungerar egentligen! Hur mycket får det plats där inne egentligen? :) Barnmorskan kunde se att fostervattnet var mekoniumfärgat. Det var alltså lite grönt på grund utav att Elias hade bajsat i det. Tydligen väldigt vanligt men det klassas ändå som en högriskförlossning. Hon vill sätta en CTG skalp (en nål) på Elias huvud för att kunna se hur han mådde under förlossningens gång. På Simon satt de också en sån nål för att det blev tidig vattenavgång och risk för infektion. Så jag visste precis vad de skulle göra.

Nu var klockan halv två och värkarna kom fortfarande var annan minut. Det gjorde så fruktansvärt ont och barnmorskorna försökte hjälpa mig så gott de kunde genom att visa hur jag skulle andas och slappna av i axlarna. Lättare sagt än gjort, men det var guld värt att de fanns där och hjälpte mig. Störtsta hjäpen var ändå att få ha min Mattias bredvid mig. ♥ Cathrine tyckte att vi kunde börja med lustgasen om jag ville ha det. Egentligen inte... jag hade så dåliga erfarenheter av den ifrån Simons förlossning. Jag mådde bara dåligt på den och det hela slutade med att jag stod och tokgrät. Jag gav det ändå en ny chans nu och så här i efterhand är jag så glad att jag gjorde det. Lustgasen kom att bli min bästa vän där inne nu de närmsta timmarna. (Haha! Någon dag efter förlossningen hade jag så otroligt ont i näsan. Kändes precis som att jag hade blivit slagen där. I själva verket var det utan tvekan gasmasken som fixat denna blånäsa. I panik hade jag i timmar hållit den alldeles för hårt emot ansiktet då jag inte vetat vart jag skule ta vägen under värkarna.) Den här gången var jag hur som helst väldigt nöjd med lustgasen. Fick mig en härlig fylla och det var skönt att fokusera på att trycka emot masken och koncentrera mig på andningen under värkarna. Tror till och med att jag låg och skrattade mellan värkarna där ett tag? :D Haha lagomt lullig med värkar som man tror kan döda...

.

Kl 02:00 visade CTG att Elias mådde bra där inne. Jag däremot kämpade mig genom värkarna som kom varannan minut. Mellan dem försökte jag vila inför nästa som skulle komma. Det kändes så intensivt... Cathrine såg hur ont jag hade så hon frågade om jag ville prova akupunktur. ”Hahahah skojjar du med mig eller?” var ungefär min allra första tanke. Jag som har svimmat av att ta stick i fingret. Men jag han ändra mig på bara några sekunder och bad om att få dem. ”Gö vad ni vill med mig bara ni hjälper mig från att gå av på mitten!!!” Nu efteråt skrattar jag så gott åt hela grejen. Där låg jag i förlossningssängen med 26 nålar instuckna i mig. Längst ner på magen där jag hade som ondast under värkarna och någon/några instuckna på mitt huvud. 26 nålar i hon som har världens sprutfobi. Fast jag måste ändå erkänna att jag blivit botad så mycket det bara går nu efter graviditeterna då de hållit på och stuckit i mig ofta. Graviditeterna har minst sagt varit nyttiga för mig. Men lite roligt att de får göra vad som helst med en när man har så där fruktansvärt ont. Man vill bara ha hjälp... När hon var färdig fick hon upp mig med gåbordet för att Elias skulle sjunka ner mer. Det hade inte hänt så mycket sedan vi kom in. Att bara ligga var inte det effektivaste, så där stod jag med gåbordet och gungade fram och tillbaka med mina höfter under värkarna. Efter en ond värk kommer jag ihåg att jag berättade för en av barnmorskorna att "det här är det absolut värsta jag någonsin varit med om... men ändå vill jag göra om det flera gånger om!” De skrattade och sa att de nog aldrig hört någon säga så, oftast lät det tvärt om. ”Aldrig mer!”. :) Jag menade det verkligen. Att föda barn måste vara det allra häftigaste en människa kan vara med om. Utan tvekan! Barnmorskorna försvann iväg ett tag och kvar med mig var Mattias och ambulanskillen som satt och pratade. Jag blundade, bet ihop, kved och näst intill grät mig genom värkarna. Jag höll koll på CTG kurvorna på skärmen och så fort vi såg att magen började krampa ihop tänkte jag ”Åh neej nej nej nej, ännu en värk att ta sig igenom.” Samtidigt som jag visste att den värken även skulle bli en värk mindre tills att vi skulle få hålla om vår älskade lilla skatt.

Under varje värk när magen krampade kände jag hur akupunktur nålarna stack rakt in i magen på mig. Så de gjorde tyvärr mer ont än gott. Cathrin fick ta bort dem då jag fick så mycket ondare av dem. Efter en halvtimma med gåbord fick jag äntligen lägga mig ner igen. Fortsatte att kämpa på i 25 minuter liggandes på höger sida. Jag behövde gå på toaletten och kissa igen så jag får hjälp med det. Fortfarande gruvsamt då jag var rädd för att få en värk på toaletten. Vilket jag har för mig att jag också fick. Klockan 03:20 skrev barnmorskan detta i min journal. ”Mycket goda värkar med 2 minuters intervall. Diana har stått upp i RA bordet, varit och kissat. Andas i lustgasen, dock smärtpåverkad. Normal CTG. Vid VU ingen progress på 2 timmar trots goda värkar och olika lägen, mestadels stående.” Hon undersökte mig och tydligen hade det inte hänt något mer sedan jag kom in. Elias hade inte sjunkit ner något mer. Nu kände jag hur värkarna bara blev allt intensivare och ondare där jag låg i sängen. Jag skrek och grät mig genom dem och sa till slut mellan gråten att jag inte orkade mer... jag fick knappt någon tid att vila emellan så hela jag var i panik och orkeslös. Då beslutade Cathrin att de skulle lägga en spinalbedövning på mig så jag fick vila. Värkarna var kraftigare och intensivare nu och det kunde dröja innan Elias ville komma ut.

Halv fyra kom narkosläkaren in. Jag fick försöka sätta mig på sängkanten och luta mig mot undersköterskan som höll om mig genom värkarna. Hon andades med mig och jag fick krama om henne hur hårt jag ville. Samtidigt tröck jag lustgasen mot mitt ansikte i panik. Jag kände mig helt borta av den och rummet snurrade. Det var svårt att vara stilla när hon skulle sticka in nålen i ryggen på mig, så hon blev nästan irriterad på mig till slut. Efter några försök fick hon till det. Sedan fick jag lägga mig ner igen. Jag ångrar inte en sekund att jag gick med på att ta spinalbedövningen, den var mer än effektiv vill jag lova! Där låg jag och tappade mer och mer känseln i min kropp. Till slut hade jag ingen känsel alls från axlar och neråt. Som att jag inte hade någon kropp alls där nere. Läskigt men oj vad skönt det var efter allt kämpande och all panik. Nu kände jag hur mina ögonlock blev tunga. Vi såg att kraftiga värkar kom på skärmen, men jag kände ingenting. Höll på att somna. Efter en stund kom docktorn in. De tyckte att det var för lite aktivitet där inne så de beslutade om Laktat. Hon tog ett blodbrov från Elias huvud för att titta mjöksyran. Precis samma gjorde de med Simon under hans förlossning. Elias mådde i alla fall bra där inne. Vilken lättnad att få höra det efter oron att något är fel!

Klockan 04:24 tycker barnmorskorna att jag borde ändra läge så att det skulle hända något. De fick upp mig på alla fyra. Hissade upp ryggen på sängen så jag stod på knä och höll i mig i sängkanten. Där stod jag och kollade in skärmen och såg hur värkarna kom och gick. Kände ingenting så spinalen fortfarande värkade. Nu väntade jag på att känna det där trycket neråt. Lite lustig känsla ändå. Där stod jag på alla fyra tillsammans med två barnmorskor, en buska, ambulanskillen, doktorn och Mattias runt om mig. Alla var kvar och stod tysta och bara tittade på skärmen tillsammans med mig. Länge... Mattias frågade om det var lugnt ikväll och det var det tydligen. Det var bara jag som var inne och redo att förlösas. En lugn natt för dem med andra ord. Så de ville vara där inne med mig. De var så nyfikna på lillkillen där inne. Klockan 04:40 började jag känna mer tryck neråt och känslan av att vilja göra nummer två. Jag visste att det var den känslan som vi hade väntat på hela tiden. Till slut blir det så kraftigt att de får runt mig liggandes på vänter sida. De hörde att jag låg så när Simon kom. Så det kändes bra för mig att få göra samma även denna gång. Klockan 04:55 börjar krystvärkarna och jag kan inte längre stå emot. De förklarade för mig att jag skulle lyssna på kroppen och trycka på när en krystvärk kom men om de sa att jag skulle hålla emot så skulle jag istället för att krysta andas med små korta andetag i stället. Jag gjorde precis som de sa av rädslan att spricka annars. Tillsammans tog vi oss igenom det sista. På slutet kommer jag ihåg att jag skrek ”Neeeeej det går inte!!!!”. De sa åt mig att krysta samtidigt som de drog i Elias. Känslan är obeskrivlig och jag kände igen det från förlossningen med Simon då jag skrek precis lika dant! Tänk er att de försöker dra ut honom och du själv känner att det kommer spricka... Men det gjorde jag inte och i samma stund hör jag honom skrika och jag får upp världens finaste lilla skatt på mitt bröst.

Kl 05:07, ögonblicket vi aldrig någonsin kommer glömma! :) Nu fick barnmorskorna stöka på med sitt och göra precis vad de ville med mig för både jag och Mattias var helt upptagna med att pussa och titta på Elias. Det gick inte att släppa honom med blicken! Underbara älskade lilla skatt. Du och storebror är det bästa som någonsin har hänt mamma och pappa. För er kommer vi alltid att göra ALLT! Ni går alltid först och det kan ingenting i världen någonsin ändra på. ♥♥♥ Vi älskar er!  

Här var Elias 1 timma gammal. En frisk och kry liten pojke på 53 cm och 3994 gram. ♥