missde

 

I bilen på väg hem från Granlo kom jag på att jag hade glömt att lämna tillbaka ett minneskort till Cim som jag hade lovat att göra innan studieträffen. Det glömdes helt bort i all stress. Så på motorvägen hem ringde jag till mamma och sa att jag skulle komma förbi med den till henne. När jag kom dit var kvällsfikat framdukat så jag blev kvar en stund och bara myste. Vid 23:30 hoppade jag in i bilen igen och for hem till älsklingarna mina. Simons farfar var och hälsade på och satt i soffan tillsammans med Mattias, så jag gick in och la mig på sängen med kläderna på en stund. Jag låg och tittade på min älskade lilla Simon som sov så gott i sin säng. Jag kan verkligen ligga och titta på honom i timmar. Älskade lilla skatt. ♥ Vissa kvällar nu på slutet av graviditeten hade jag haft täta sammandaragningar med ett starkt tryck neråt så att det ilade till. Varje gång hade jag trott att det var något på gång, men det hade det inte varit. Även nu ikväll kom sammandragningarna med jämna mellanrum där jag låg på sängen.

 

Klockan hade nu hunnat bli 24:00 och plötsligt kände jag hur det började värka till i magen under sammandragningarna. Det liksom brände till i både mage och rygg samtidigt som det krampade ihop. Jag kände igen känslan från förlossningen med Simon, nu var det utan tvekan värkar på gång! Jag sa ingenting till Mattias och Tord utan låg kvar där i mörkret på sängen och började klocka värkarna. De kom var femte minut och blev bara starkare och starkare för varje värk som kom. Till slut kom en värk som jag fick blunda och bita ihop under. Tjugo minuter hade jag legat där inne och nu var det bara tre minuter mellan värkarna. Tre minuter som de vill att det ska vara när man far in, så jag ropade lite panikslaget på Mattias innifrån sovrummet och sa att det var dags. Förvånad kom Matte in till mig. Jag skyndade mig in i duschen för att jag verkligen ville duscha av mig innan vi for in. Mattias tyckte att jag nog borde skynda mig lite. Jag ropade åt honom när värkarna kom inifrån duschen så att han kunde fortsätta att klocka dem. Nu kom värkarna var annan minut och jag började känna ett tryck neråt. Både jag och Mattias blev stressade så han skyndade sig att ringa in till förlossningen. De sa åt oss att fara in på en gång! Mattias sprang och hämtade bilen medan Tord hjälpte mig på med strumpor och skor. Han skulle stanna kvar och vara med Simon. Med onda värkar hjälpte Mattias mig ner för alla trapporna och sedan var vi på väg in till förlossningen. Äntligen skulle vi få hålla om vår älskade lilla skatt, nu var det inte lång väntan kvar!

 

Eftersom att vi hade babyskyddet hemma hos min mamma och pappa var vi tvungen att fara förbi där först. Mattias sprang in och hämtade det medan jag satt kvar i bilen och andades genom värkarna. Mamma sprang ut och gav mig en kram, sen blev det bråttomt in. Jag började känna ett kraftigare tryck neråt nu och känslan av att vilja göra nummer två. Jag kom ihåg från Simons förlossning att krystningsvärkarna är på gång då. Med panik i ögonen sa jag hejdå till mamma. Jag kommer så väl ihåg vad rädd jag var för att jag skulle behöva börja krysta i bilen och inte hinna in. Väl utanför akutmottagningen körde Mattias bilen nästan fram till dörren. Han frågade mig om han kunde springa in och säga till dem och fick ett nickande tillbaka. Medan han var inne försökte jag ta mig genom onda värkar. Jag kunde knappt sitta så jag andades och grät mig genom dem. Hela magen krampade ihop och brände. Mattias var inte borta länge alls, men för mig kändes det som en evighet... En kvinna kom och gick förbi utanför bilen medan jag väntade. Hon tittade in i bilen och frågade om det gick bra. Antagligen såg hon paniken i ögonen på mig och hur gråtfärdig jag var. Hon gav mig ett lycka till och fortsatte sedan gå. Då kom äntligen Mattias springande mot bilen och lyfte ur mig och hjälpte mig in genom akutmottagningens dörrar. En sköterska stod beredd där inne med en rullstol som jag fick sätta mig i medan Mattias parkerade bilen. Barnmorskorna var på väg ner men Mattias var så stressad att han tog tag i rullstolen och började gå mot förlossningen ändå för att möta upp dem. På vägen dit mötte vi 3 barnmorskor beredda med en väska för att kunna förlösa mig i ett rum nere på akuten.